Hur kommer det sig att när man är i ett förhållande, i ett bra förhållande för att vara riktigt noga. Så när man är själv en hel dag så är inget lika roligt, som det skulle kunna vara med sin pojkvän? Bara han finns där så är det konstigt nog roligare, än att göra någonting helt själv. Även om man kanske gör något med en annan person, så tänker man "Tänk om han var här nu" eller "åh, vad jag saknar honom" det blir så för mig. Självklart kan jag ha kul utan min pojkvän, men om jag inte är med han så finns han i mina tankar rätt ofta. Det känns nästan som att vad man än gör, så vill man göra det med honom. Iallafall på nästan allt..

Jag vet att detta låter knas hos vissa, och att jag ska ha ett eget liv som inte inkulderar pojkväns ämnet.
Men när man har varit ihop i 4 år, gör allt tillsammans eftersom vi bor ihop. Så har det blivit så för mig, eftersom han finns i mitt liv, har gjort det ett bra tag. Och nu när man verkligen inser att man älskar varandra, så blir det att han blir mitt liv, och jag blir hans. Det kanske inte är bra? men varför inte?

Är det något fel med att man är så pass glad för varandra att det är jag&han hela tiden. Att när vi är tillsammans så blir vi hela? Och att det kan vara tufft att inte vara med varandra ibland?

Även om det känns bra att man får tid för sig själv, och med sin familj och vänner. Så känns det så himla bra att bara va med sin pojkvän igen. Det kanske finns två olika kärlekar? en kärlek som ingen annan förstår sig på förutom jag och min pojkvän (den löjliga "kan inte leva utan varandra" kärleken) och en kärlek man har till sin familj och vänner. Inte för att min pojkvän betyder mer än min familj. Men att dem har två hela olika platser fast endå på samma plats.