Trodde jag var redo.

Som många av er vet så blev jag gravid, och fick ju reda på det den 1e mars. Blev väldigt chockad men endå glad. Och sen den stunden har jag känt "Är jag redo?" Men jag var väldigt tyst om det och vågade inte riktigt ta upp det med älskling och min familj. Utan var tyst och trodde att den känslan skulle gå över för alla andra i min omgivning var SÅ glada över min graviditet. Efter ett tag kunde jag inte vara tyst längre och försökte prata hur jag kände för älskling och mina föräldrar. Dem säger att det är helt normalt att man känner sig som jag gjorde och att det går över, allting förändras när väl bebisen kommer ut. Jag blev någorlunda lugn och slutade tänka negativit om det, men bara en stund. Sen var jag tillbaka där igen och hade tusen tankar, tragiskt nog var det mer negativt än possitivt.. Men jag fattade inte varför? Detta var ju vad jag ville för två-tre månader sen och nu är jag osäker?

Gick runt och kände mig osäker till och från hela dagarna och började må både psykiskt och fysiskt dåligt, och nu kände jag att jag kunde inte hålla emot mina känslor. Jag fick prata med älskling om det och han blev ju inte så glad över att jag inte ville ha barn längre. Men jag försökte få honom att förstå att jag ville det skulle kännas bra för mig och inte bara för honom, att denna tid skulle egentligen vara en lycklig stund i vårat liv, men det var ju konstigt nog inte det för mig, eftersom jag var så deprimerad. Efter långt om länge förstod älskling vad jag ville säga och att det kommer en tid då jag verkligen är lycklig över att vara gravid och han förstod sen också att vi båda ska må bra över att ha bebis. Det var jätte svårt att gå igenom en sån här grej för andre gången! Och jag har sagt att jag vägrar göra fler aborter, (gjorde ju en abort när jag gick gymnasiet, som tog väldigt hårt på mig)

För det känns hemskt att göra en abort, man känner sig så himla taskig och ensam på något sätt. Jag kände mig ensam för att det var bara jag som kunde ta detta beslutet och det var inget kul alls. Jag väntade bara på att någon skulle säga "Vi älskar dig och om det inte känns rätt så känns det inte rätt och det är inget fel att känna så. Huvudsaken är att DU mår bra och att ditt beslut ska vara rätt. Vi stöttar dig och vi vill bara att du ska må bra och vara glad." Men det tog lite tid att få den där trösten, men jag fick den iallafall när jag behövde det som mest och då blev det plötsligt mycket enklare för mig att ta det beslutet.

Jag ringde kort därefter och bokade en tid för abort. Kunde aldrig tro att jag skulle göra om det men om det inte känns rätt vad ska man göra? Och det viktigaste tycker jag är att man ska må bra och om man ska göra en abort ska det ske så snart som möjligt, och jag var inte alls långt kommen så bara det kändes bra för mig.

Första dagen jag kom till sjukhuset skulle jag ta en tablett som avbröt graviditeten och det blev väldigt många olika känslor där, älskling var med mig och stöttade oss båda igenom det. Direkt efter jag svalde tabletten fick jag lite smått panik och ville bara stoppa fingrarna i halsen och få upp tabletten igen, men nej sa jag åt mig själv, du kommer att ångra dig om du går därifrån utan att ha tagit tabletten.. Så jag gjorde inget utan bara reste mig upp och fick åka hem.. När jag väl satte mig i bilen så började jag gråta floder, och älskling gjorde allt för att trösta mig genom att säga "När du mår bättre och känner dig mer redo så kommer vi skaffa oss en bebis" och det gulligaste var också att han sa "Bara du ger mig en bebis i framtiden så blir jag glad!" Haha, så söt han är! Jag sa sen åt honom att parkera någonstans så vi kunde prata. Som tur var så var det fint väder så vi hoppade ut ur bilen och kramade varandra, samt pratade litegrann. Och en liten stund därefter kändes det helt okej, och började sakta men säkert förstå att det var det rätta beslutet.(igen) ..
Dagen efter fick jag och älskling vara där under förmiddagen för att jag skulle ta fler tabletter som skulle leda till ett missfall och då vill dem kontrollera allt och sen se om allt har kommit ut med ett ultraljud.

Idag är det en vecka sen och jag mår jätte bra och det känns fortfarande att det var rätt beslut. Jag försöker inte tänka så mycket på det eftersom jag vill inte vara deprimerad över det ännu en gång som jag blev förra gången, för då hade jag svårare att inse att det INTE var rätt tidpunkt, så nu denna gången känns det bättre på den biten.

Det viktigaste är att det ska kännas bra att vara gravid och att man verkligen vill det. För det är ett stort beslut som jag inte kan ångra senare i graviditeten. Som det står i en bok jag fick från barnmorskan, jag citerar "Hellre kärlek utan barn än barn utan kärlek" .. Men en dag så kommer det kännas underbart att vara gravid och då kommer allt kännas fantastiskt bra, hoppas jag iallafall, haha! MEN nu om två veckor ska jag sätta in en P-stav för jag vill INTE gå igenom det här en gång till, ush! Så den dagen jag tar ut P-staven DÅ är jag redo! Och då finns det ingen återvändo eller hinder, även om jag kan må lite ostabilt så kommer jag inte göra en abort. Detta var sista gången för mig!

Jag hoppas att många av er förstår mig.


Tillsammans klarar vi allt. ♥



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0