Finns det 25års kris?

Jag undrar om det finns en 25års kris? Eller det kanske finns en kris i alla åldrar?
Hur som helst, jag har fått panik attacker flera gånger över hur snabbt tiden går... Det känns nästan (näääästan) som om det var igår man bodde hemma, hade sitt rum, ställde klockan på kvällarna för att gå upp till skolan dagen efter, halva dagen var man i skolan och resten av dagen umgicks man med vänner och hade skoj! Och på helgerna var man på fester och hade lika kul varje gång. Det enda man oroade sig över var om Svenska provet gick bra, kommer mina betyg bli bra? Har jag glömt böckerna i skolan? Glömde jag skicka iväg mitt arbete till läraren?
Fast nu är det helt annorlunda, såklart. Jag begär inte att man ska leva som man gjorde när man var tonåring. Men det är sjukt när man tänker på hur snabbt det går, ena stunden sitter du i skolbänken och gör uppgifter, andra stunden står man här gift och har ett barn. Jag saknar verkligen min tonåringstid, när jag bodde hemma och fick allt serverat så som middag, tvättning och t om städning ibland. Jag kunde komma och gå nästan som jag ville, (jag fick såklart inte vara ute och ränna hela nätterna, inte för att jag ville det heller) Jag kommer inte ihåg om jag njöt till fullo av det, men jag hoppas att jag gjorde det! Jag kan komma ihåg många tillfällen då man ville bara växa upp, bli vuxen, slippa föräldrarna, fast nu sitter man här i sin egen bostad, är gift och fått barn och allt ansvar hänger på mig och Billy. Vi flyttade hemifrån 2009 och det var så spännande! Det var super kul att det bara var jag och Billy, vi fick bestämma precis hur vi ville ha det och vi behövde inte stänga in oss i mitt rum för att få lite ensam tid, det var en skön frihet! Jag har känt mig ung enda till jag fick barn, nu känner jag mig gammal? All fokus på sig själv är borta, all energi går till Isabella och hushållet. Det känns som jag&Billy inte finns längre, utan vi är bra föräldrar till Bella, hittar på saker tillsammans, en puss då och då, in och lägger oss i sängen och vi är helt slutkörda att vi ger varandra en gonatt puss och vänder röven mot varandra och somnar. Romantik händer väldigt sällan, och saker som jag och Billy tycker om, te x våra hobbysar hamnar sist i listan.
Det är underbart att vara mamma, men efter 1år har jag inte känt mig som mig själv, utan som att jag blivit en helt annan person sen jag fick Isabella, vuxen kallar man väl det? Jag var nu en förälder och jag har ett ansvar för hela livet. Och som jag skrev tidigare, all fokus var på Isabella, och kroppen förändrades såsom mitt ansikte förändrades, kände inte igen mig själv på länge efter förlossningen när det gällde utseendet. Sömnen blev mindre och mindre, man kände sig som en ko av att amma, öm överallt i kroppen, man kände sig som världens osexigaste kvinna den första tiden. Ni som inte fått barn än, förstår ingenting om vad jag skriver om, ni tänker "Vadå? det är ju bara att föda? och sen är det bara att mata och byta blöja på bebisen? och om den vaknar på natten så är det ju bara att gå upp och amma, sen somna om?" Haha, ja så trodde jag också att det var.. Men i verkliga livet är det mer än så. Det är en helomställning och det dröjer innan du inser att du nu lever ett helt annat liv.
Jag vill inte komma fram till att det är kämpigt att vara småbarns förälder, för det är det ibland, och de som inte erkänner det, dem ljuger! Det är helt underbart att vara mamma, jag har fått se min vackra dotter utvecklas under 13månaders tid, följa henne månad efter månad och se vad hon klarar. Jag har och är så stolt över henne, efter allt hon har åstadkommit sen hon kom till världen och vägde lite mer än 2kg tung och var 45cm stor. Det vill säga en pytte liten flicka som fick mig beundra henne i timmar när hon var nyfödd. Jag kan än idag bara titta på henne när hon sover och bara beundra henne och känna den kärleken jag har för henne är en kärlek som jag aldrig trodde fanns. Och varje gång jag tänker "Det är inuti mig hon har bott, det är inuti mig hon har växt från ett embryo till en full vuxen bebis, att det har varit hon och jag enda från början" Att jag älskade henne redan efter första stund jag fick se henne på Ultraljudet, lyckan jag kände när jag fick veta att vi väntade en flicka, att jag redan började kalla henne Bella när jag smekte magen, när jag köpte hennes första Body när jag bara hade gått någon vecka in i graviditeten. Att jag började redan fokusera på möbler, vagn, och inredning. Det var så kul att kolla på bebis grejer, och få inspiration om barnrummet, att smått börja handla kläder till henne, ju längre in i graviditeten jag kom desto mer ville jag köpa till min flicka. Jag ville och vill fortfarande ge henne allt! Och då menar jag allt! Det finns inget bättre än att skämma bort sitt barn! Och då menar jag inte bara saker, utan kärlek! Jag kan inte få nog av hennes gosiga kinder, hennes goa runda rumpa, och hennes underbara skratt, jag kan pussa henne en miljon gånger om dagen. Vissa stunder kan jag bara sitta och titta på henne när hon leker, och inse ännu en gång att tiden går så snabbt. Jag kan skriva en hel bok om hur mycket jag beundrar och älskar min Isabella.
Det jag ville komma fram till är att jag fyller 25år i maj månad, och jag har lite blandade känslor för det..
 
Bilder från förr ... Innan barn, och vissa även innan giftemål.
 
 


Kommentarer
Anonym

Du var kanske inte redo för allt vad föräldralivet hade att erbjuda? Jag känner inte alls igen mig men jag är 25, har två barn och en underbar man.

Svar: Det är svårt att vara redo för något man inte har varit med om förut. Men jag älskar min dotter mer än allt, och hon har en underbar pappa som är mannen i mitt liv. Men man kan gå igenom olika kriser här i livet som är lite tuffa, men tack vare folk runt omkring mig som bryr sig så blir det mycket lättare att ta sig igenom allt det svåra.
caroline

2014-02-13 @ 22:04:59
Bella

Det gör det garanterat! Jag är nog redan i den krisen, dock ett år kvar! Känner igen mig mycket väl i det mesta du skriver. Man säger innan att nej vi glömmer inte bort varann. Men man gör det på ett sätt för man är så inne i allt med att vara en förälder och allt vad det innebär. Man får ändå försöka skapa tillfällen så att kärleken inte dör ut mellan mamma och pappa. Man får komma ihåg att man faktiskt inte bara är mamma och pappa utan även pojkvän/flickvän eller man och fru också!

Den mesta ångesten får jag när jag tänker på händelser som jag inte tycker var alls länge sen och inser att det var 10 år sen snart! Haha men om man tittar på hur mycket tid man har framför sig blir det inte lika tungt! :)

2014-02-19 @ 11:27:49
URL: http://bellahs.blogg.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0