Sen jag fick reda på att jag var gravid, så kände jag att ALLT kommer förändras! Vilket är sant.. Och jag kunde bara tänka positivt på allt, och det skulle vara så roligt och mysigt. Men det jag inte tänkte så mycket på var hur mycket saker jag tog för givet då. Typ som att bara sitta och glo en hel dag av att bara vara, att sova bort en hel dag, att kunna gå utanför dörren på 1 minut, göra precis vad jag vill, när jag vill. Att allt jag behövde tänka på var mig själv och vad jag ville. Men nu är allt helt annorlunda, och självklart är det skoj att vara en mamma, och jag är så glad att ha fått den finaste dottern man kan få! Att vi har blivit förälder till en så vacker och fin flicka!

Och som jag skrivit tidigare så finns det inget roligare än att följa hennes utveckling.

 

Men som en person som blivit mamma för första gången kan det vara omtumlande och svårt ibland, för jag vet inte hur allt fungerar och ska göras. Så det blir några telefonsamtal till mamma ibland för att fråga vissa saker, haha! Men så är det ju! Te x "hon verkar ha ont där, kan jag ge henne en Alvedon?" "Hon skriker och öppnar inte ögonen, är det mardrömmar?" "Kan hon sova själv nu?" och så vidare.

 

Fast man kan lätt glömma hur enkelt allt var förut, fast att man då bara klagade på att allt var jobbigt och man inte hann med saker man skulle göra.. Tji, där fick jag! NU hinner jag inte med allt jag vill, nu kan det vara jobbigt att inte veta vad Isabella vill när hon är ledsen ibland, när hon går igenom olika faser som kan orsaka sena nätter, natta om henne flera gånger på en kväll, när man matar henne men hon bara tar bort ansiktet och ger sig inte förrän hon får sin flaska. Sånt är ibland jätte jobbigt.

 

Saker jag saknar mest är nog:

* Att inte göra någonting, bara sitta i sin ensamhet och höra sina egna tankar och andetag.

 

Jag tror att många nyblivna mammor känner precis som mig, och det ska man inte skämmas för.

Det är såna här tankar man kan få ibland när man tänker efter på hur man hade det. Det räcker om man ser en gammal bild, eller läser ett gammalt inlägg på bloggen, eller helt enkelt pratar om det förflutna. Då blir det att man jämför på hur man har det idag i jämfört med förut.

 

Sen finns det även saker som jag inte saknar, som att vara ensam hemma hela dagarna när Billy är på jobb, att jag och Billy gjorde nästan samma saker varje helg och gjorde sällan något nytt nu innan jag blev gravid. Det var tråkigt och jag ville ha en förändring. Så när jag pratar med mamma om vad jag ibland läser på internet att folk skriver något i stil med "Jag ska leva livet först innan jag skaffar barn" då säger hon bara att jag och Billy gjorde ändå aldrig något, vi höll inte på att festa så mycket då, vi träffade inte kompisar sådär jätte ofta, vi var rätt ensamma och stannade hemma framför en bra film ofta istället, och att jag gick klart gymnasiet och skaffat mig utbildning, jag hade jobbat, flyttat hemifrån, även gift mig. Så det var perfekt att skaffa barn. Och visst är det så?

Fast ibland undrar jag det där med Leva Livet, hur kan man någonsin hinna leva livet innan man skaffar barn? Man slutar inte leva för att man fått barn, snarare tvärtom. Däremot kanske vissa vill bo utomlands och jobba, vissa vill resa runt om i världen och bara tänka på sig själv och ha kul. Men det är inte någon som jag drömmer om att få göra. Jag vill inte flytta utomlands, inte vad jag känner nu i alla fall. Och jag har haft jätte kul med vänner innan, festat och gjort riktigt galna saker precis som man gjorde när man var ungdom.

Nu är saker och ting lite annorlunda men man kan ändå ha kul och göra saker. Om jag och Billy vill resa utomlands 1 vecka senare så kan vi det, för min dotter har en underbar mormor. Så allt går med bara lite planering, men man måste först veta vad man vill med sitt liv. Annars händer inget..

Precis som uttrycket "Lev ditt liv, innan livet lever ditt"